En dag i april 2007: I ett samtal avslöjade den jag talade med ett större intresse för konstens villkor än väntat. Han sa ordagrant ”Det finns så många upplevelser som vi inte talar om. I konsten kommer de till uttryck.” I ett annat,lika tillfälligt samtal, öppnade min samtalspartner den svåra frågan om inte formen för uttrycket måste ha funnits till ”innan det blev verklighet.” Efteråt tänkte jag mig att ’formen för uttrycket’ skulle ha kunnat likna Beethovens musik – som ’hörs’ av den döve mannen, eller som den halvt om halvt dolda latenta struktur som en författare, en kompositör, eller en målare jämför med, för att ha pejl på var han eller hon befinner sig om det så sker som en viss kroppslig ställning eller ett visst vanemönster, för att öppna grinden till den förspråkliga upplevelsen, eller om man så vill – den förspråkliga erfarenheten
Mer eller mindre dolt inne i en härva av svalt och neutralt engagemang, ren likgiltighet, eller upplevelsen av ett imponerande kulturellt arvegods och livsviktigt ställningstagande flyttas frågan om identitet och tillhörighet omkring som en fiktiv markör i ett brädspel i ett socialt universum. Den som ser, upplever eller hör törnar emot reella och fiktiva gränser och det är törnarna som bildar gränsupplevelsernas Schlaraffenland. De utgör sinnets kategorier av tillåtelse, tillgänglighet.

En dag i maj 2007: Konst är en mycket precis ansamling av mening och betydelse. En hel kulturs väsentliga kännetecken är i sin tur inpräglade i dessa ansamlingar av olika slag – som koncentrerade och kondenserade och avgörande ögonblick, eller koncentrerade och kondenserade och avgörande meningsförhållanden.
Det vi begär är också att en eller annan möjlig ansamling kan upprepas – således att den uppfyller kravet på en viss form av intensitet, men också av tillförlitlighet. Den utgör något omisskännligt – en subjektivitets signum.
I värsta fall förenklar vi det som en fråga om stil, enbart.
En enskild manifestation kan inte helt ensam bära denna börda. Snarare kan vi tala om ett mål, ett åtagande, en utfästelse.
Det är en sida av saken. En annan dimension innebär att det kanske är så att varje generation, varje epok, eller tid försöker skapa sitt eget utrymme, sitt egna sammanhang.
Ett populärt argument, i våra dagar, är att konstnären stjäl, lånar och helt allmänt usurperar vad de menar vara tidigare högtidligt hållna värden. Samtidigt tjänar detta argument som ett försvar för dels ett bristfälligt engagemang, dels som ursäkt för att inte anstränga sig mer. Vad skulle det tjäna till. Huvudsaken är att framstå som sofistikerad och avslappnat fördomsfri, och att frimodigt se denna ansträngning som en överloppsgärning.
Det är här som frågan om sanningsvärde eller spekulation öppnar sina falluckor, om vi ansluter oss antingen till det påstått tjuvaktiga, eller det historiskt relativa. I ena fallet står vi handfallna inför en uttömd frihet, i det andra kan vi inte undkomma ett förutbestämt öde.

En annan dag i maj 2007: Hans Wilhelmsson ställer ut på Galleri Lucidor i Stockholm 14 april – 6 maj 2007.
På en bild är det inte helt klart vad som försiggår. Ett tag tänker jag på Duchamps Naken går nedför en trappa, men anknytningen är alltför lös. Så ser jag att titeln är Träd (59x43 cm) Jag börjar tänka på Mondrians abstrahering av ett träd ner till en samling streck. Inte heller det biter. Eller ljuset som finns därute nu i april och som silas genom trädkronorna.
På en annan bild urskiljer jag, efter ett saktmodigt påpekande av konstnären, ett stilleben. Med äpplen och någon vas eller några vasformer. En gul fläck föranleder mig att utbrista: ”Ett äpple och bordets kant!” Efteråt slår det mig att äpplet – eller vilket föremål som helst – inte har någon kontur, vilket vi tar som en självklarhet i tecknandet. Konturen är en konvention. Om vi avstår från denna konvention, så uppenbarar sig ett kaos som konstnären konfronterar. Den tecknade konturen tjänar ett syfte; den är ett inslag i vår önskan att bemästra formlösheten. Precis som satserna, påståenden och enstaka ord, blir käppar, kryckor, styltor i andra änden av det språkliga. I den ena kaos, formlöshet, i den andra vår utsatthet, vankelmod och tvehågsenhet.
Och bordskanten erinrar om Cezannes bordskanter. Men äpplet som förlorat sin kontur är en gul fläck. Jag är på väg till den första insikten.
Den andra är lite mer svårfångad.
Konstnären har en motivkrets av träd, hus, stilleben och porträtt. Han säger att han går ut – ser något – anger det karakteristiska i en teckning och att han sedan går hem för att bearbeta det sedda. Det låter enkelt. Eller han ser ett ansikte, några saker på ett bord, på ett speciellt sätt.
Låt oss kalla det sedda för en händelse. Det händer sig att – jag ser den här vägen, de här träden, de här sakerna på ett bord, det här ansiktet. Det som ses hör hemma i en viss uppmärksamhet. Med uppmärksamheten förhåller det ju sig så att vi – åtminstone till en viss grad – kan koppla den av och på. Så exempelvis förhåller det sig när jag ska lyssna på väderleksrapporten. Rätt var det är så meddelar rösten att rapporten nått de norra delarna av landet och jag står där med de tomma orden ”östra svealand”.
Vi vet ju det att det ligger en viss anspänning i att ’berätta’. Att – som det heter klä händelsen i ord. I förstone får vi ta sats, välja början och sedan koncentrera oss på formen och uttryckssättet. Som om det fanns något innanför orden, så att orden, satserna, meningarna om de togs bort skulle lämna ’det där’ stående i dörren, i rummet. Vi skulle se ’spåren’ efter det som hänt. Som i en teaterföreställning där skådespelarna lämnat scenen och vi skulle se mörka anhopningar eller ljusgestalter där de nyss stod i slutscenen. Med en viss form av uppmärksamhet skulle vi bli varse allt detta. Allt är inte det man får när man ser det. Det vi ser är utsatt för en inre upplösning, som vi söker hejda. Som om vi kunde säga ”Dröj här och fortsätt vara lika självklar och fast.”
Med tiden har alla konturer av händelser, av det vi sett och upplevt, eroderat och efterlämnat en bitterljuv smärta.
Det är denna inneboende upplösning i ’det sedda’ – det kom sig att jag… som bilderna på hans utställning avhandlar. Det är som om konstnären befann sig på jakt efter upplevelsen av att uppleva. Tätheten bland träd, i själva trädkronan, tingens lyster på fönsterbrädan. Sonens ansikte. Det nödvändiga i att vi upplever, blandas med det tillfälliga, det övergående, slumpen och det förströdda.
Det är så, säger vi. Det är så, på det här sättet, genom återberättandet och ändå kollapsar det vi hade som mål att upprätta. Vi fortsätter in i framtiden bländade av det förflutna. Hans Wilhelmsson binder inte in det med konturer. För det är så, just så då skönheten, som ett annat ljus överraskar oss.
Ljuset har en viss betydelse. Det vita. Det vi inte vet.
Visst kunde vi tala om en stil. Men det är inte stilen som bär. Det är närmandet och återfinnandet av ’att vara till’, som gör den levande, konsekvent och tillförlitlig.
Han ser något i en väg som löper bort mot ett hus, som löper genom skogen eller som upphör som en vändplan. Det måste vara något särskilt som händer i det svaga raspandet av blyerts mot papper, eller penselns rörelse över en duk. Den hastiga gesten, det tveksamma, eller raska omdömet, det sköra ljudet av penselhår mot dukens gräng. Upptagenheten av en annan frihet. Äpplet en gul fläck. Och ändå där. Det är det här sättet som Hans Wilhelmssons dukar har sanningsvärde.

Ytterligare en dag i maj 2007: Någon dag senare, när utställningen har stängt, frågar jag honom vad det är som avgör vad han tecknar ner som ett memorandum, innan han börjar arbetet med en duk.
Han nämner tre saker. Först att det handlar om ett visst slags uppmärksamhet, som jag redan hade tänkt mig, sedan talar han om en främlingskänsla, i vilken det uppstår en glipa, vilket innebär en upplevelse av kontakt med yttervärlden.
Den uppmärksamhet jag hade i tankarna kunde också omtalas som en poetisk intuition.
Är det inte så att vi lever i den föreställningen att det vi ser runtom oss i själva verket ingår i en platt värld – en platt meningsvärld – där saker och ting, även andra människor, och de händelser som utspelar sig runtom oss strängt taget har ungefär samma dignitet, eller kanske vi skulle säga att vi misstänker det? Om det inte vore så dramatiskt kunde vi kalla det för en allmän leda, en allmän förströddhet – där vi lite tvehågset söker höja intensiteten genom någon manöver; genom att berätta något för att fånga en annans uppmärksamhet, att dagdrömma ett ögonblick, att föreställa oss det intryck andra kan tänkas ha av oss om vi handlar på ett eller annat sätt, och vi köper än det ena än det andra för att bekräfta sceneriet i livspjäsen.
Men vi är djupt osäkra på vad vi strängt taget upplever och än osäkrare på vad andra upplever. Det blir en dissonans mellan denna vår allmänna leda, vår allmänna förströddhet, som gör meningsvärlden platt, samtidigt som vi är upptagna av våra försök att loda djupet i våra egna känslor, eller våra försök att föreställa oss vad andra har i kikaren och vilka slags känslor de verkligen hyser. I allt det här är vår uppmärksamhet ställd på en låg nivå, tillräcklig för att vi inte ska springa in i varandra, eller skada oss själva och intuitionen räcker bara till för det alldeles snabbt förbiilande nuet.
Det är inte så för alla – eller rättare sagt: det är inte så för alla alltid. En del arbetar heltid med sin uppmärksamhet utefter en längre tidsaxel från det förflutna.
Min tes är att en del människor, eller en viss grupp av människor tar i bruk, vad jag kallar en poetisk intuition, och jag efterbildar då andra, som sagt samma sak – kanske på ett annat sätt. Det är en intuition på jakt efter signifikativa uttryckssätt, eller signifikativa händelser; ord, gester, samtal etc. Lite högtidligt kunde vi kalla detta för en meditation inför signifikativa sätt att se, att överraskas av seendet.
När konstnären Hans Wilhelmsson går ut med skissblocket är främlingskänslan där.
Jag kallar främlingskänslan för overklighetskänslan. Den innebär en slags dunkel desorientering (Stigbjörn Obstfelders ”Jeg er kommet til fejl klode.” Han kunde sitta stilla och tyst i timtal under sina besök i Edvard Munchs ateljé, vill jag minnas). Och livlinan är uppmärksamheten. Det är genom den som verklighetskontakten upprättas. Allt är inte behäftat med samma värde – och det kan utspinna sig ögonblick då overklighetskänslan lyfts i andra eller tredje potens och avslöjar världen framför oss som ett mirakel eller en fördömelse. För länge sedan kunde den ge upphov till upplevelsen av en berg – och dalbana som sköt fart även om jag stod och höll mig i en ledstång i tunnelbanan eller på en buss. De andras ansikten föreföll som behållare för en uttryckslös tomhet. Allt var både möjligt och omöjligt, fördolt och samtidigt alldeles som det var. Den första gången jag blev medveten om detta var i hörnan av Kåkbrinken och Västerlånggatan i Gamla Stan. Fotoaffären finns fortfarande kvar. Jag minns egentligen inte just nu hur hörnan ser ut, annat än husets tegelmur och möjligen någon grå stuckatur, eller grå gesims, men jag minns att overklighetskänslan lyftes i tredje potens. Nu avslöjades att detta var världen sådan den var förutan mig. Den skulle faktiskt finnas kvar långt efter det att jag försvunnit och avslöjade sig därmed som den kuliss som världen kan te sig som i den overklighetskänsla som omgärdar föreställningen om ens egen död. Detta utspelar sig någon gång i de övre tonåren. Nuförtiden har den andra arenor. Jag vill inte påstå ett den är mer kontrollerad, snarare mer igenkänd. Det är när glipan uppstått i främlingskänslan, som det händer något. Det kommer bildligt talat en gnista som mellan de två kloten i fysikexperimentet i skolan. Konstnären har nu gått en bit, så att kroppen fått sitt, ett avstånd till vad det nu behövs avstånd till, och det uppstår en glipa för kontakten. Det är då som han plötsligt ser förspelet till seendets under. Eller vi kanske bara kan tala om en aning om det. Han skulle inte välja mina laddade ord. Men världen utgör en gest framför honom. (Som om någon såg honom, säger han) I trädens lutningar, i vägens perspektiv, bland sakerna på fönsterbrädan, i ansiktet på D. Han besvarar gesten och tecknar ner dess karakteristika. Min fråga om vad som avgör vad han tecknar ner kanhända var alldeles onödig, för beskäftig. Det är inte någon särskild plats, eller särskild vinkel, eller särskilt motiv som är huvudsaken. Kontakten kan ske var som helst. Det är bara det att konstnären satt upp ett program – det är inom vissa områden han prövar sig fram. Det är inte därute det ska ske, det som utgör ett slags förlopp. Förutsättningen är antagligen bara en avslappning. Det triviala eller det konfliktfyllda har lösts upp, för ett ögonblick av frihet. Alltnog – har kontakten upprättats an-teckningen finns där. Då återvänder han till duken; till färgen och rörelsen i färgen, till en formvärld i minnets och upplevandets upplösning samtidigt som den tar form. Den poetiska intuitionen har fått något att arbeta med. När vi kommit så långt i samtalet så säger han att i allt detta så dyker ångesten upp. Hur ska han veta att det håller hela vägen. Det finns inga garantier. Han är ensam med något som utspelar sig i tystnaden. Det är detta vi andra kan få syn på.